Vi har en katt som heter Grållan. Vi fann henne i skogen, en julaftons förmiddag för 11 år sedan. Hon kom jamande ut bakom ett stort träd och var bara en liten kattunge. Sedan den dagen har hon bott hos oss. Grållan blev snabbt en i familjen. Hon klöste inte på några möbler, gjorde inte sina behov inne och har alltid varit en väldigt snäll och tålmodig katt. När vi hämtade Molly var Grållan väldigt avvaktande mot henne. Grållan spann inte på två månader, men gonade sedan till lite. Än idag är det Grållan som har övertaget över Molly, men de går underbart bra ihop ändå.
När valparna föddes var vi oroliga över att Grållan skulle se dem som små råttor som kanske var goda att äta upp. Grållan är ju ändå katt och det finns en rovdjursinstinkt i henne. Därför var vi otroligt vaksamma, stängde dörrar och hade alla möjliga system för att Grållan inte skulle komma i närheten av valparna. På något vis visste nog Grållan ändå att det fanns valpar i sovrummet och hon visste nog också att det var Mollys. För hon lät dem vara, hela tiden. När vi visade valparna för henne ville hon knappt kännas vid att de fanns. Hon var så otroligt snäll och så tålmodig och höll sig undan hela tiden ...
Nu är valparna betydligt större än vad Grållan är - och de tycker att det är kalaskul att busa med Grållan. Grållan säger visserligen ifrån, men valparna (speciellt Wilma och Daisy) fattar liksom inte Grållans språk. Med det här inlägget vill vi i alla fall uppmärksamma vår underbara julaftonskatt och rikta ett stort tack till denna underbara varelse! En katt som aldrig någonsin kommer kunna erättas. En vanlig, enkel "bonnakatt" som vi fann i skogen för 11 år sedan ...
Grållan tar skydd i korgen:)
När valparna föddes var vi oroliga över att Grållan skulle se dem som små råttor som kanske var goda att äta upp. Grållan är ju ändå katt och det finns en rovdjursinstinkt i henne. Därför var vi otroligt vaksamma, stängde dörrar och hade alla möjliga system för att Grållan inte skulle komma i närheten av valparna. På något vis visste nog Grållan ändå att det fanns valpar i sovrummet och hon visste nog också att det var Mollys. För hon lät dem vara, hela tiden. När vi visade valparna för henne ville hon knappt kännas vid att de fanns. Hon var så otroligt snäll och så tålmodig och höll sig undan hela tiden ...
Nu är valparna betydligt större än vad Grållan är - och de tycker att det är kalaskul att busa med Grållan. Grållan säger visserligen ifrån, men valparna (speciellt Wilma och Daisy) fattar liksom inte Grållans språk. Med det här inlägget vill vi i alla fall uppmärksamma vår underbara julaftonskatt och rikta ett stort tack till denna underbara varelse! En katt som aldrig någonsin kommer kunna erättas. En vanlig, enkel "bonnakatt" som vi fann i skogen för 11 år sedan ...
Grållan tar skydd i korgen:)
Wilma gör ett tappert försök att busa med Tissen, men Tissen är inte med på noterna ...
Vilostund på stora matbordet, äntligen en liten stund utan valpar i närheten:)
Grållans nya ställe ... vi kan dessvärre inte ha några grejer där längre, men Grållan får en plats där hon kan vara ifred från vilddjuren:)
//Jennifer
Wilma och katten skulle kunna vara ett foto av Cayo och Micro! Hon förstår inte heller kattens språk. Tillsvidare är Micro tålmådig och lappr till bara med tassen... brukar varna Cayo, att det kan komma svidande kritik en vacker dag!
SvaraRaderaHa ha, Grållan beter sig precis så. Valparna anar verkligen inte vad som komma skall:)
SvaraRadera