När valpisarna kom till världen.

Hej och välkommen till valpisarna.blogspot.com

Bloggen handlar om 13 små underverk som såg livets ljus den 8/8-10. De 13 små underverken är av rasen Engelsk Spinger Spaniel och är därmed så söta så att man nästan vill äta upp dem ... vilket vi givetvis inte gör. Vilka är vi som skriver? Vi är en famlij bosatta på landet utanför Älmhult och huvudskribenten kommer vara jag, Jennifer. Jag var också en av barnmorskorna under själva förlossningen. Tillsammans med min kära moder Agneta förlöste vi 13 valpar på 12 timmar.

Före Förlossningen.
Eftersom jag egentligen är bosatt i Växjö var jag även i denna stad, lördagen den 8/8-10, då valpisarna bestämde sig för att komma ut. Mamma Molly hade då varit dräktig i 58 dagar och den sista veckan var en väldigt jobbig vecka för henne. Då hon hade svårigheter att få ner mat och att hålla tätt. Stor som ett hus var hon också och hon vaggade fram. Vi hade länge funderat på att Molly skulle få en kull valpar. Dels för att det är bra för tiken och dels för att vi gärna ville ha en valp efter Molly, eftersom hon är en så himla härlig hund. Vi hittade den perfekta pojkvännen till Molly, Wille heter han. Wille bor också på landet och är även han en renrasig Engelsk Springer Spaniel. Wille är ett år yngre än Molly, en liten fyraåring är han. Han är lite tokig av sig och nästintill prillig. Skäller sällan och älskar att åka maskiner i form av grävmaskiner och traktorer. Mest tokig är Wille i Molly. Första gången de träffades var under våren, majmånad. Detta för att de skulle lära känna varandra innan det blev dags för "the big moment". Som sagt var Wille väldigt, väldigt förtjust i Molly. Men Molly var svårflörtad ... och lite surkäring. Under våren träffades Wille och Molly fyra - fem gånger och sedan blev det dags för Mollys löpningsperiod.
Moder Agneta hade lusläst varenda bok som går att lusläsa om hundar och dräktighet och hittade en riktigt bra, Valpningsboken av Anne-Sofie Lagerstedt. Denna bok har varit med oss från tidig löpningsperiod och är med oss än - ett hett tips till alla valpsugna människor, med andra ord!

Molly gick in i höglöpet, detta såg vi när vi kliade Molly vid svansroten och hon vek svansen åt sidan. Då visste vi att det var dags. Så vi stuvade in Molly i bilen och åkte till pojkvännen Wille och plötsligt var Molly inte någon surkäring längre, utan en mycket flörtig ung tjej. För att man ska bli helt hundra på att det ska bli valpar ska det helst ske en "hängning". Det låter ganska brutalt, ordet hängning. Men det går ut på att hanhunden fastnar i tiken och en hängning kan pågå upp till 60 minuter. Det blev ingen hängning i början av Wille och Mollys möten. Därför åkte vi med Molly till farbror Doktorn (veterinären) och gjorde en strykning. Då kunde farbror Doktorn se att vi nog varit lite för tidigt ute och vi väntade därför två dagar.
När Wille och Molly återigen träffades var det dags. Det blev en hängning och mamma visste ju precis vad hängningen handlade om. Däremot var nog Willes husse lite fundersam och mamma lugnade honom med att säga att det kunde pågå max 30 minuter. Hon ljög alltså lite, men just då var lögnen helt befogad. För om Wille och Molly skulle sitta fast i varandra i 60 minuter, hade det kanske känts lite småjobbigt för Willes husse. :)

För säkerhets skull träffades Wille och Molly en extra gång, efter hängningen, med en dags mellanrum. Wille som är så otroligt kär i Molly kom springandes så att krukor och rabatter flög all världens väg ... bara för att mötas av en tjej som morrade och var sur och som bara ville sitta i bilen.

Efter parningen följde några spännande veckor. Vi letade tecken på om Molly blivit dräktig och visste inte om vi inbillade oss eller om det var symtom på dräktighet. Återigen åkte vi till farbror Doktorn, denna gång för att göra ultraljud. På skärmen kunde farbror Doktorn allt se hjärtljud och han tippade på att det var minst 8 valpar. Lyckliga var vi denna dag, då all ansträngning för att Molly skulle bli dräktig hade lyckats.
Efter ultraljudet följde ytterligare några veckor av spänning och när det började närma sig förlossning var spänningen olidlig! Molly blev tjockare och tjockare. Led av sommarvärmen som drabbade (?) vårt land och låg mest under hammocken i skuggan och flåsade på.

Några dagar före förelossningen trodde vi att det var dags. Molly flåsade som attan, febern sjönk och jag och moder Agneta var uppe i princip hela natten för att invänta en eventuell förlossning ... som inte kom. Ännu ett besök hos farbror Doktorn, ultraljud gjordes och allt såg finfint ut ... vi fick också reda på att tempen kan stiga lite upp och ner innan det är dags. Hundens temperatur är normalt mellan 38 - 38.5, alltså högre än människans.

Förlossningen.
Då det var falskt alarm på förlossningsstadiet begav jag mig upp till Växjö City. Mobilen var på dygnet runt och jag var beredd att fara hem när som helst på dygnet. På lördagen smsade mamma mig om att det nog kanske var dags. Mollys temp hade sjunkit till 37 grader, för att sedan öka och vara uppe på 38.5. När temperaturen stabiliserar sig och blir normal igen, då är det dags för förlossning.

Jag satte mig i bilen. Körde en timme, gick lugnt in i huset. Bytte om och tog bort nagelacket, sedan sa mamma att första valpen var på väg. En kvart hade jag varit hemma då och klockan var 18.00.

Det var ett magiskt ögonblick när den lilla valpen trängde ut ur Molly. Fosterhinnan var jättetjock och jag med mina korta naglar hade problem att få loss den. Ett uns av panik kändes i kroppen, men släppte så fort valpens fosterhinna försvann från ansiktet och den lilla valpen kunde andas frisk luft. Hmm ... förresten, lilla valpen. Lilla valpen var en riktigt stor tjej. En tjej som numera heter Wilma och som har gått om sina syskon med hästlängder. Jag har några funderingar om en av mina bröder göder Wilma med proteinpulver eller något.
När Wilma kom fick vi nog alla en liten blackout. Jag och mamma kom helt plötsligt inte ihåg hur man skulle göra med navelsträngen och jag höll valpen medan den dinglade ut ur Molly. Vi hade ju läst i den där valpboken att man skulle binda en bomullstråd kring navelsträngen och sedan klippa av den, så kära fader Thomas försökte (med sina stora händer) knyta en bomullstråd runt navelsträngen. Mindre lyckat med andra ord och det slutade med att vi helt enkelt klippte av navelsträngen, vilket gick alldeles utmärkt. En av anledningarna till att man ska klippa av navelsträngen och hjälpa hunden med detta, är för att hunden själv kanske biter för nära själva naveln. Detta hade i och för sig aldrig hänt i Mollys fall, hon var nämligen så pass tjock att hon inte nådde ner till valpen ... och inte de resterande 12 valparna heller ... för den delen.

När vi lade fram lilla (stora) Wilma till Molly blev Molly väldigt fundersam och jag kunde riktigt höra Mollys tankegång: "Hmm ... vad är det här för något? Har det kommit ur mig? Nä, det här vill jag inte kännas vid. Den är inte min!" Så vi hjälpte helt enkelt Molly att torka valpen torr och lade sedan valpen vid Molly för att den skulle dia. När valpen börjar dia sätter det igång förlossningsprocessen ytterligare och gör att de andra valparna "kommer igång". 20 minuter efter Wilmas ankomst kom en liten kille, Ricky. Efter andra valpen förstod Molly att valparna nog ändå var hennes och hon började då putsa och slicka de små liven. Efter andra valpen lyfte mamma luren och ringde till svärföräldrarna för att meddela att Wille hade blivit pappa. Glädjetjut hördes genom luren och förlossningen fortsatte sedan med en liten tjej till. Klockan 19.00 kom Abby till världen följd av lilla killen Andy klockan 19.55.
Runt 20.00 kom jag på att jag inte gått på toa på ett ganska bra tag med bestämde mig för att vänta till nästa valp. Denna valp kom vid 20.35 och var återigen en tjej, Ella. Det var alltså efter Ella jag hade tänkt besöka toaletten, men jag kom inte så långt, för Maggie hann före. Hon dundrade ut med stormsteg klockan 20.40 ... och det var lite stressigt ett tag. Något som är otroligt viktigt är att valparna får råmjölk inom 24 timmar. Detta för att råmjölken påverkar hur bra deras tillväxt kommer bli. Eftersom mina föräldrar är lantbrukare har vi också erfarenhet av att förlösa kalvar och där är det samma sak, råmjöken är kalven/valpens start i livet och får kalven/valpen i sig rikligt med råmjölk får de också en dunderstart.

Arbetsfördelningen under förlossningen var att jag skötte om det slemmiga, där bak vid Molly. Jag hjälpte valparna ut och klippte navelsträngen. Mamma stod för papperarbetet och skrev upp tider och såg till så att valparna fick i sig råmjök. Sedan var också mamma ett stort stöd för Molly, då hon i princip är mamma för Molly också. :)
Vid 21.00 kom ytterligare en tjej, Nelly och 35 minuter senare kom en kille, Marc. En timme senare kom tjejen Lilly och vid 00.50 kom tjejen May. Nu andades jag och mamma ut. 10 valpar, 10 friska valpar hade kommit ut inom loppet av 7 timmar. Det var för bra för att vara sant. Molly hade ju varit stor så 10 var en alldeles rimlig siffra. Under förlossningens gång hade vi behövt hjälpa två valpar att komma igång bättre, detta genom att gnugga dem hårt, så att de hostade upp lite fostervatten. Det var också pulsökande tillfällen. Den lilla hostningen som kom, då gnuggandet hade gett resultat, var helt fantastisk. Att veta att min närvaro hade räddat livet på en liten individ. Att hjälpa nya liv till världen är definitivt det mest fantastiska man kan göra.
Vid 00.50 kände vi på Mollys mage och vi trodde oss inte kunna känna någon mer valp. Visserligen var det lite hårt på ett ställe, men någon valp var det nog inte. Därför gick vi och lade oss lite på sängen, förlossningen ägde nämligen rum i mammas och pappas rum, i en väldigt fin valplåda som står i ena hörnet. Viktigt vid förlossningen är att hunden känner sig trygg och därför var sovrummet det ultimata förlossningsstället.
Två timmar senare hördes flåsande igen, precis som det gjort tidigare då Molly valpat. Mamma hade slumrat till och jag satte mig försiktigt vid Molly i valplådan. "Jag tror att det kommer en valp till", sa jag till mamma. "Nä, det är nog bara efterbörden", sa mamma och stegade bort till mig. Vi väntade med spänning och kunde konstatera att det inte var någon efterbörd utan en alldeles liten fin frisk tjej vid namn Cindy. Efter Cindy kände vi oss inte säkra ett dugg. Nu kunde vad som helst hända. 11 valpar hade nu kommit, 11 valpar. I Mollys kull hade det också varit 11 valpar, fast en hade varit dödfödd. Jag och mamma kände igenom Mollys mage och kunde nu konstatera att det faktiskt fanns fler valpar i magen. Vid 04.30 tittade Chris ut, en pigg liten kille och vid 06.00, 12 timmar efter förlossningens start, tittade Rosie ut. Vid den här tidpunkten låg jag medvetslös i sängen och hörde plötsligt mammas röst ändra tonläge till "gulligull"-rösten och då förstod jag att ännu en valp hade tittat ut. Alla var de friska som nötkärnor. 9 tjejer och 4 killar.

Efter förlossningen.
Att plötsligt ha blivit mamma till 13 valpar var ganska överväldigande för Molly och hon kände en viss stress, speciellt när valparna skulle dia. Molly fick också lite feber efter förlossningen och fick besöka farbror Doktorn för antibiotika. Febern har nu gått ner och Mollys stress över valparna har lagt sig lite den med. Eftersom det blev så himla många valpar har vi delat in valparna i "matlag". De som är lite mindre äter först och de som är lite större äter som nummer två. Fast nu är matlagen inte riktigt uppdelade i "mindre och större" - matlag, för de mindre har kommit ifatt de större, vilket är jättekul!! Matlagen änvänder vi tre till fyra gånger om dagen. Valparnas stora nöje är ju annars att äta ... äta och sova, det är väl i princip vad de sysslar med. Molly äter riktigt bra och får nog till och med sova ganska bra ibland också. Värmen är dock jobbig för henne, så lite svalare hade inte gjort något. Mjölk har hon i överflöd! Idag hade det nämligen droppat en pöl på golvet, vilket var lite roligt. :) Molly är en riktigt duktig mamma. Hon ser om sina små på ett ypperligt sätt och har verkligen axlat mammarollen på ett utmärkt vis.

Vi har nog fortfarande inte förstått att vi fått 13 friska valpar. Som vi har väntat och längtat efter de små godingarna, och så är de här nu. Vi kommer troligtvis bli varse om deras mängd inom ett par veckor, när de börjar höra, se och gå. Då kommer det vara valpar överallt. Vi väntar med spänning på att de ska börja öppna ögonen nu. Från det att de är 8 dagar gamla kan de nämligen börja med det. Men synen stabiliserar sig ju inte förrän de har haft ögonen öppna en vecka ungefär, så det kommer nog vara lite snurrigt i början!

Så gick det till när de 13 små underverken kom till världen! Nu har de en spännande resa framför sig och tanken är att även Ni ska få följa den här. Återigen, välkommen till valpisarnas blogg. :)

//Jennifer